"Alla vet att Egypten är det land av pyramiderna, ridit dessa berg av sten som står som landmärken på den avlägsna horisonten av historien. Men avlägsna och mystiska de verkar, berättar de för oss mycket av sin egen historia. De berättar om ett land som var så grundligt organiserad att det var möjligt att stapla upp dessa gigantiska högar i livstiden för en enda kung, och de berättar om kungar som var så rika och mäktiga att de kunde tvinga tusentals arbetstagare eller slavar slita för dem år efter år, för att stenbrott stenarna, för att dra dem till byggplatsen, och att flytta dem med de mest primitiva metoder tills graven var redo att ta emot kungen.
Ingen kung, och inga människor skulle ha gått till en sådan kostnad, och tagit så mycket problem, för att skapa en enkel monument. I själva verket vet vi att pyramiderna hade sin praktiska betydelse i ögonen på kungarna och deras undersåtar. Kungen ansågs vara en gudomlig varelse som härskade över dem, och på hans avgång från denna jord skulle han åter stiga upp till gudarna varifrån han kommit. Pyramiderna skyhöga upp till himlen skulle antagligen hjälpa honom att göra sin uppstigning. I varje fall de skulle bevara sin heliga kropp från förfall.
För egyptierna trodde att kroppen måste bevaras om själen är att leva på i längre. Det är därför de hindrade liket från förfalla med en utstuderad metod balsamering det och binda det med remsor av tyg. Det var för mumien av kungen att pyramiden hade staplade, och hans kropp lades mitt i centrum av den enorma berg av sten i en stenkista. Överallt runt gravkammaren, trollformler och besvärjelser skrevs för att hjälpa honom på hans resa till den andra världen.
"Men det är inte bara dessa äldsta lämningar av mänsklig arkitektur som berättar om den roll som urgamla tro på berättelsen om konsten. Egyptierna hade tron att bevarandet av kroppen var inte tillräckligt. Om likheten av kungen också bevaras, var det dubbelt säker på att han skulle fortsätta att existera för evigt. Och de beordrade skulptörer att mejsla kungens huvud ur hårt, oförgänglig granit, och placera den i graven där ingen såg det, att det arbete sin förtrollning och att hjälpa sin själ för att hålla liv i och genom bilden. Ett egyptiska ordet för skulptören var faktiskt "han-som-håller-alive".
"I början dessa riter var reserverade för kungar, men snart adeln i det kungliga hushållet hade sina små gravar grupperade i prydliga rader runt kungens kulle, och så småningom alla självrespekt personen fick sörja för sitt liv efter genom att beställa en kostsam grav som skulle rymma hans mamma och hans avbild, och där hans själ kunde bo och få utbudet av mat och dryck som ges till de döda. Några av dessa tidiga porträtt från pyramiden ålder, den fjärde dynastin i Gamla kungariket, är bland de vackraste verk av egyptisk konst. finns en högtidlighet och enkelhet om dem som man inte glömmer. Man ser att skulptören inte försökte smickra sin barnvakt, eller att bevara en flyktig uttryck. Han rör endast Essentials. Varje mindre detalj han lämnade ut.
Kanske är det just på grund av detta strikta koncentration på de grundläggande formerna av det mänskliga huvudet att dessa porträtt förblir så imponerande. För, trots sin nästan geometriska styvhet, de är inte primitiva liksom infödda masker [diskuterats tidigare]. Inte heller är de lika verklighetstrogna som de naturalistiska porträtt av konstnärerna i Nigeria ... Observation av naturen, och korrektheten i det hela, så jämnt balanserade att de imponera på oss som levande och ännu avlägsen och bestående.
"Denna kombination av geometrisk regelbundenhet och angelägen observation av naturen är utmärkande för alla egyptisk konst. Vi kan studera det bäst i relieferna och målningar som prydde väggarna i gravarna. Ordet 'utsmyckade", det är sant, kan knappast passa en konst som var tänkt att ses av någon annan än den dödes själ. I själva verket var dessa arbeten inte är avsedda att avnjutas. Också de var avsedda att "hålla liv". gång i en bister avlägset förflutet, hade varit brukligt när en mäktig man dog för att låta sina tjänare och slavar följa med honom in i graven. De offrades för att han ska komma i än med en lämplig tåg. Senare har dessa fasor vara antingen för grym eller för dyrt, och konsten kom till undsättning. Istället för riktiga tjänare, de riktigt stora på denna jord givet bilder som substitut.
Bilderna och modeller som finns i egyptiska gravar har samband med idén att förse själen med medhjälpare i den andra världen, en tro som finns i många tidiga kulturer. För oss dessa reliefer och väggmålningar ger i utomordentligt levande bild av livet som det levdes i Egypten för tusentals år sedan. Och ändå, titta på dem för första gången, kan en hitta dem ganska förbryllande. Anledningen är att de egyptiska konstnärerna hade ett helt annat sätt än vår att representera verkliga livet. Kanske detta är förbunden med olika syften sina målningar hade att tjäna. Vad betydde mest var inte TÄCKHET men fullständighet. Det var konstnärernas uppgift att bevara allt som tydligt och varaktigt som möjligt. Så att de inte anges att skissa naturen som den såg ut till dem från en slumpartad vinkel. De drog ur minnet, enligt strikta regler som säkerställer att allt som var tvungen att gå in i bilden skulle sticka ut i perfekt klarhet ...
"En liknande metod används ofta av barn. Men egyptierna var mer konsekvent i sin tillämpning av dessa metoder än barn någonsin. Allt måste vara representerade från sin mest karakteristiska vinkel. [Tänk] den effekt som denna idé hade på representationen av den mänskliga kroppen. var chef lättast ses i profil så de drog det åt sidan. Men om vi tänker på det mänskliga ögat vi tänker på det som sett framifrån.
Följaktligen har en full-face öga planteras i sidovy av ansiktet. Den övre halvan av kroppen, är axlarna och bröstet, bäst sett framifrån, för då vi se hur armarna är ledade kroppen. Men armar och ben i rörelse är mycket mer tydligt i sidled. Det är anledningen till att egyptierna i dessa bilder ser så underligt ... förvridna. Dessutom fann de egyptiska konstnärerna det svårt att visualisera bägge fötterna sett från utsidan.
De föredrog den tydliga konturen från de stora tå uppåt. Så båda fötterna ses från insidan, och mannen på [a] lättnad ser ut som om han hade två vänsterfötter. Det får inte utgå ifrån att egyptiska konstnärer ansåg att människan såg ut så. De följde bara en regel som tillät dem att ta allt i den mänskliga formen som de ansåg viktiga. Kanske detta strikt följa regeln hade något att göra med sin magi syfte. För hur skulle en man med armen "förkortade" eller "avskurna" föra eller ta emot de nödvändiga erbjudande till de döda?
"Det är en av de största sakerna i egyptisk konst som alla statyer, målningar och-arkitektoniska former verkar falla på plats som om de lydde en lag. Vi kallar en sådan lag, som alla skapelser av ett folk verkar lyda, en "stil". Det är mycket svårt att förklara i ord vad som gör en stil, men det är mycket mindre svårt att se. De regler som styr alla egyptisk konst ger varje enskilt arbete effekten av balans och strama harmoni.
"Den egyptiska stilen bestod ett antal mycket strikta lagar, som varje konstnär fick lära från hans tidigaste ungdom Sittande statyer måste ha händerna på knäna,. Män måste målas med mörkare hud än kvinnor, utseendet på alla egyptiska gud var strängt fastställs: Horus, den skygod, måste visas som en falk eller med en falk huvud, Anubis, gud begravningar, som schakal eller med en schakal huvud.
Varje konstnär måste också lära sig konsten att vackra manus. Han var tvungen att klippa bilder och symboler i hieroglyferna tydligt och korrekt i sten. Men när han hade bemästrat alla dessa regler han hade avslutat sin lärlingsutbildning. Ingen ville något annat, ingen frågade honom att vara "original". Tvärtom var han förmodligen vara den bästa artisten som kunde göra hans statyer flesta som de beundrade monument från det förflutna. Så det hände att under 3000 år eller mer egyptisk konst förändrats mycket lite.
"Allt som ansågs bra och vacker i en ålder av pyramiderna ansågs vara lika bra tusen år senare. Visserligen verkade nya mode och nya försökspersoner krävde av konstnärerna, men deras sätt att representera människan och naturen förblev väsentligen samma. "
